Det var varmt. Så varm, men det gjorde ingenting. Rebaz njöt. Han satt i sin stol. För det var faktiskt bara hans stol. Ingen annan fick sitta i den. Hans vinnarstol. Eller kanske vinnartron. Rebaz hade inte bestämt sig vad den skulle heta än. Han hade köpt den på loppis för längesen. Nu stod den på balkongen och passade perfekt med alla pelargoner som blommade för fullt. Brösthåret krusade sig i sommarbrisen, i naveln kluckade det härligt av svett när han lekte med pekfingret.
- Jävlar vad varmt det var, tänkte han igen, och såg hur svetten i stort sett forsade ner över magen. Vilken jävla vinst i derbyt. Vilken jävla fantastisk vinst!
Allt hade egentligen börjat i matcherna innan. Den där viljan laget hade. Att aldrig ge upp. Att aldrig sluta spela. Att aldrig sluta spela för varandra. Tillsammans. Vilket lag de hade blivit!
Det ingen visste var att Rebaz förde dagbok. Det hade han alltid gjort. Han ville alltid minnas. Nu satt han där i sin tron på balkongen, drack iskall Ramlösa, njöt och lät bläcket fylla sidorna.
” För varje match som går så tycker jag att vi lär oss väldigt mycket som ett lag och som individer. Vi försöker att utvärdera och förbättra oss i alla skeden i spelet. Som grupp så är vi inte nöjda med hur spelet har sett ut. Men sett till förutsättningarna samt att jag valde att göra ganska drastiska förändringar två veckor innan seriepremiären så måste vi vara nöjda med sju av nio poäng.”
Ouff. Han läste igenom vad han skrivit. Lite bajsnödigt, och lite för diplomatiskt. Han måste våga ta ut svängarna lite mer.
”Alla matcher som spelas nu fram till sommaruppehållet får användas till att justera och förbättra. Mot ett väl organiserat Enskede så har vi stora problem att slå ut deras första försvarslinje, men när vi tittar på matchen i efterhand så inser vi att med ganska enkla justeringar skulle vi kunna komma förbi deras försvarslinjer oftare. Jag tycker att det är en rättvis delad poäng sett över 90 minuter. Vi ska nog ha avgjort den här matchen första 15. Sen så växer Enskede mer in i matchen och gör rättvist 1-1 och dessutom 1-2. Därefter så tycker jag att vi växlar upp och är väldigt jobbiga att möta. Vi börjar också att se våra principer i anfallsspelet fler gånger under den här perioden än under hela matchen. Enskede blir ett lag som kommer skapa problem för många den här säsongen.”
- Men vafan. Det går ju inte att få ner det på ett skönt sätt. Det är nog perfektionisten i mig som vägrar tänker Rebaz. Jag får sväva ut mot Stocksund istället.
”I matchen mot Stocksund så spelar vi vår tredje match på sju dagar och inför den matchen var jag ganska orolig för orken samt den ökade risken för skador på spelarna. Jag tycker att vi precis som alla tidigare matcher startar matchen bra med ett högt och aggressivt försvarsspel. Det är en ganska jämn match och jag måste börja med att ge en eloge till Stocksund för sättet de spelar fotboll på. Det kanske inte ger så mycket poäng (just nu) men med tanken på åldern på deras spelare och sättet de spelar på så kommer poängen att komma framöver.
Stocksund tar ledningen med en felträff av Arvidsson på frispark och de utökar sin ledning direkt i uppstarten av andra halvleken.
Hur ska vi vända på det här? Vi ser trötta och uppgivna ut medan Stocksund är fulla av energi och självförtroende. Men så fort vi sätter igång matchen efter 2-0 då loggar alla spelare in, det är som att alla spelarna tänker att ”nu räcker det”. Under en 20 minuters period så visar sig samma beteende som mot Enskede efter deras 1-2 mål. Vi visar vilka kvalitéer vi har individuellt och som ett lag. 2-1, 2-2, 2-3 kommer alla på fasta situationer. Vi är riktigt, riktigt bra när det kommer till fasta situationer. Men att vända ett 2-0 underläge till 2-3 när du har spelat tre matcher på 7 dagar, det säger ganska mycket om karaktären på vårt lag den här säsongen. Vi kommer att kämpa, vi är FC!”
Nu skulle pennan få vila lite. Innan han det var dags att fylla sidorna med tankar om derbyt. Vinsten. Derbyvinsten. Men först en lite nap.
På norra sidan av Kungsholmen, på Stadshagens varma plast, var förberedelserna i full gång.
- Vet ni vad, bräkte den stora vuxna mannen. Vi skriker, och hetsar hela matchen. Så fort vi får ett inlägg. Så fort de missar en pass. Så fort vi får inspark. Så skriker vi, fortsatte den stora vuxna mannen och alla pojkarna som satt i ring på samlingen ropade i kör.
- JA! Vi skriker, vi skriker, ropade de alla tillsammans, och klappade händerna så högt de kunde.
14:00 var det avspark på Kristinebergs IP. Det var varmt, riktigt jävla varmt, men vackert. Gräset glänste av dropparna från vattenspridarna. FC-hymnen fyllde luften och FC Stockholm klev ut till sitt första derby på hemmaplan.
När domaren blåste igång matchen var det KB som startade bäst. De var aggressivare och mer direkta och vann de flesta duellerna. FC låg alldeles för långt ifrån, och hade svårt att hitta markeringar, och komma in i matchens allvar.
Och från sidan så bräkte den stora vuxna mannen precis som han lovat. Det skreks och bräktes för fullt.
När KB därför gör 1-0 i den 19:e minuten är det logiskt efter hur matchen ser ut. KB ligger därefter på och är nära att även göra 2-0 efter 30 minuter. Men då händer något. FC vaknar till liv och kommer rätt i positionerna och matchen jämnar ut sig.
När domaren sedan blåser till halvtid, leder KB matchen välförtjänt.
Sen är det dags för andra halvlek, och då är det ombytta roller. FC tar tag i matchen direkt. Carlos Gaete Moggia och Victor Vera Garcia på innermittfältet fullkomligt äter upp KBs mittfält. I varje duell är det FC som går vinnande ut.
På sidan fortsätter den vixna mannen bräka och hetsa, och alla hans pojkar stämmer upp i hans kör. Vid varje inkast, inspark, som KB vinner – stämmer de upp i glädjevrål. Tänk att vara så glad! Tänk vilken lycka!
Trots att FC äger matchen och KB backar hem kommer inte riktigt de heta lägena. Närmast är Cameron Streete som sliter sig loss och kommer fri med KBs målvakt, som i sin tur gör en fantastisk räddning.
Fast precis som i alla andra matcher den här säsongen vägrar FC att förlora. Vägrar att sluta spela. Vägrar att sluta försöka.
I den 88:e minuten kontrar KB. Deras snabba Diawarra springer sig fri mot Johannes Ström, men – Mathias Jung, tar upp jakten, och med en makalös glidtackling i eget straffområde får han tag i bollen. Drar igång ett anfall, som resulterar i en hörna för FC.
- FC! FC! hörs ett barn skrika högt upp på läktaren och får med sig en FC-kör. FC! FC!
Det är på den hörnan som FC slänger fram allt vi har, och längst där framme står vår kapten Stefan Ostojic. Kvitteringen är ett faktum. I matchminut 89, gör FC 1-1, och nu är det FCs tur att skrika.
Men istället för att fira inkast, eller insparkar, eller misslyckade passningar för motståndarlaget, Firar FC tillsammans. Firar kvitteringen.
Fast FC är inte nöjda med 1-1. FC vill visa att de numera är det bästa laget som huserar innanför tullarna i Stockholm Stad. FC vill befästa sin plats i toppen av tabellen.
Så en extrem forcering i åtta minuter tar sin början med stöd från FC-supportrarna på läktaren. FC! FC!
Men det är inte förrän i matchen sista minut. I den nionde övertidsminuten. Matchminut 99, som Pedram Talebi får det sista ordet.
På en frispark som Trimi Makolli sätter in mot mål, skarvas bollen vidare, och där inne i målområdet möter Pedram Talebi bollen med en sträckt vrist och skickar in segermålet.
Euforin visar ingen nåd och tillsammans med hela laget firar Pedram Talebi vinsten framför en segerrusig publik på Kristinebergs IP.
Bräkandet från den vuxna mannen är som bortblåst.
Istället är det som om tårarna ska börja spruta av besvikelse.
- Ni får inte skrika. Så får man inte göra. Det är bara vi som får skrika och fira. Vi vill inte vara med nu.
Men om det var den stora vuxna mannen som bräkte, eller om det vara alla pojkarna som ropade i kör, eller om det var på förskolan Pilgården efter bråk i sandlådan, det förtäljer inte historien. Men någon eller några var det.
Nu vaknade Rebaz i sin stol. Han är dyngsur.
Han bestämde sig för att skriva några rader om derbyt. Men det fick bli kort.
[i]"Skrattar bäst som skrattar sist. 2-1. Derbyvinst. Just nu bäst på Kungsholmen. Så jävla skönt".
